Träningskrönika i Kungälvs Posten

I tisdags publicerade jag återigen en krönika i Kungälvs Posten.
För dig som inte läser denna enorma publikation, men ändå blir nyfiken kommer texten här också:

20140423-123829.jpg

Tänk att det kan kännas magiskt att hitta tillbaka till viljan att svettas igen? Att glädjen över att ha återerövrat en del av en svunnen identitet kan vara så stor? Jag hade verkligen lyckats vänja mig vid ett liv helt utan maximal fysisk utmattning och utan träningsvärk. Jag hade till och med nästan landat i identitetsbytet. Men bara nästan. För plötsligt var det som om något inom mig vaknade för några veckor sedan. Som om en kropp utan stretch sträckte på sig och upptäckte att musklerna var jättemycket kortare än tidigare, och plötsligt stod det klart för mig: Jag hade på riktigt förlorat en del av min egen självbild. För min självbild var nämligen fortfarande rätt vältränad, och mitt verkliga jag var långt ifrån det samma.

Efter en rejält aktiv uppväxt, 15 år i gymnastikföreningen kungälvs gymnasterna, och en tid som ung vuxen med riktigt hög träningsprioritering, landade jag i nån form av grav för-soffning i samband med att stora H och lilla V kom till världen. En klassisk hamna-ur-fas-problematik helt enkelt. Jag slutade träna för att jag blev gravid och vi flyttade, och sen började jag inte igen för att, ja… jag vet inte riktigt…

Jag kan se hur identitets-räddarna har slängts ut till mig i form av tillfällen då jag fått bekräftat att jag fortfarande kan om jag vill: En dansklass med Lets Dance-Calle Sterner som var overkligt kul. Yoga-lektioner ledda av Mojo-Johanna som gav andnings-uppenbarelser. Högt tempo i pisten utan märkbar mjölksyra i låren. Men jag kan också se hur dessa korta stunder av falskt självförtroende bidrog till att det dröjde så länge innan jag agerade på riktigt och kom mig för att börja svettas regelbundet här hemma i Kungälv. Frasen ”Jag tränar nästan ingenting längre” började plötsligt bli FÖR sann. Byxorna sprack när jag skulle hjula för att imponera på stora H. Jag insåg att jag kanske inte skulle känna mig hemma i en tränings-miljö längre. Plötsligt stod det klart för mig att jag PÅ ALLVAR höll på att bli en sådan där som INTE TRÄNAR.

I Illustrerad Vetenskap läste jag att en grupp tyska forskare bekräftat att fenomenet som är känt som ”runner´s high”, alltså att man blir lycklig av exempelvis en löparrunda, faktiskt existerar och att det bevisligen är så att det frigörs potenta morfinliknande ämnen i hjärnan av motion. Jag kände igen mig – och jag saknade det å det grövsta.

Men det är långt ifrån endast denna kliniska insikt som nu får mig till gymmet klockan 09.45 en söndagsmorgon utan det är just det att den borttappade biten i identitetspusslet återigen har hittat sin plats. Undrar just varför den höll sig gömd så länge?

frilansfrida

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *