En lite lite viktigare krönika

Idag har jag en krönika i Kungälvs Posten som känns lite mer angelägen än vanligt.

Tänk om

Föreställ dig en vit medelålders man med mörkblå kostym och ljus skjorta. Vi kan kalla honom Mats. Tänk dig att Mats är lite lagom vältränad, har en snygg frisyr och bär en proper ytterrock över kostymen. Han har en läderportfölj i ena handen, och ser ut som en sån som spelar innebandy på tisdagskvällar med grabbarna.

Ser du honom framför dig?

Du har mött honom, och många likt honom förut. Han är en rätt behaglig person Mats, passar in överallt liksom. Vi vet ju såklart inget om just den här Mats som vi ser framför oss oss, men visst är han lätt att känna igen?

Föreställ dig nu att det är Mats som sitter på en sliten fleece-filt utanför Konsum i Kungälv med en pappmugg framför sig. Hans annars så livfulla ögon är glansiga och trötta. Han orkar nästan inte möta din blick.

Föreställ dig att det är Mats som säger ”snälla till mat…” på perfekt svenska med lite lätt göteborgsk-dialekt.

Stannar du till?

Letar du i fickorna efter mynt eller frågar du kanske till och med -Hur är det fatt, kan jag hjälpa dig på nått sätt?

Tanken på att det är Mats som sitter där på den iskalla asfalten mitt i Kungälv och tigger för sitt uppehälle är så apart att den nästan är svår att föreställa sig eller hur?

Det är inte Mats som sitter utanför Konsum. Det är två kvinnor med mörkt hår och något luggslitna kläder. De pratar inte så mycket svenska och de verkar frysa. Mer än så vet inte jag om dessa kvinnor. Ändå fyller mina fördomar och förutfattade meningar i resten så att bilden blir komplett. Jag sorterar omedvetet in dem i ett visst fack i mitt huvud. Det börjar bli fullt i det facket nu. I samma fack finns också den puckelryggade mannen som möter mig utanför kontoret på Järntorget nästan varje dag. Han håller i en pappmugg med sin lediga hand, i den andra stödjer han sig på en sliten krycka, och han säger oftast ”-tjeeena” innan han säger ”-snälla till mat…” när vi möts och han ler ett tandlöst leende. Det är ju egentligen smått otroligt att mitt undermedvetna får mig att se likheter mellan de två kvinnorna och mannen, de har ju egentligen, så vitt jag vet inte, mer gemensamt med varandra än att de talar bruten svenska och uppenbarligen behöver be om pengar för att få ihop till mat. Och att de bär något luggslitna kläder och verkar frysa.

Julen står för dörren. Om man nu har någon sådan. Låt tiden fram till jul bli en generös period i ditt liv. Fall inte för fördomen som inte är bekräftad. Dra inga förhastade slutsatser om vare sig Mats eller kvinnorna framför Konsum. Tänk inte ens tanken att det är dig det är synd om för att du behöver se dem i din vackra stad. Det är inte du som fryser. Föreställ dig endast för en sekund att det är Mats som sitter där. Eller rent av att det är du.