Krönikor i KP 30 okt + 20 nov

Publicerades 20 nov:

Stressande baktankar

Det surrar till i min mobiltelefon och en bild dyker upp i displayen. Lilla V har sovit över hos mormor och morfar, och iförd pyjamas håller han nu som bäst på att slicka smarrig smet från en slickepott. Klockan är 08.30 och han bakar sin och mormors berömda ”Rull-råtta” en alldeles egen variant av traditionell rulltårta. Jag känner varm kärlek inför både det faktum att han får baka med mormor och för att han får baka i pyjamas.

I fredags var jag konferencier vid den väldoftande finalen av ”Årets bak- och dessertmästare”. Fem finalister, alla helt vanliga hemma-bagare, gjorde upp om titeln och jag vågar påstå att bakverken de presterade under tidspress, i provisoriska kök mitt på centralstationen i Stockholm, inför publik, var långt mycket vackrare och godare än något jag någonsin ens varit i närheten av att grädda. Det är inte utan att jag fick lite dåligt bak-självförtroende. Dagen innan intervjuade jag en härlig tjej som glatt berättade hur hon och hennes vänner alltid träffas några veckor före jul och bygger pepparkakshus i olika spännande konstruktioner och dekorerar med liv och lust. Jag kände en mjölig prestationsångest komma krypande.

För grejen är att jag inte helt har hakat på den massiva bak-trend som drar över vårt frusna rike just nu. Jag hinner inte, orkar inte och är i ärlighetens namn inte ens säker på att jag ens vill sätta en egen surdeg i köket, vispa frosting till färgglada cupcakes eller skapa egna kluriga kladdkake-recept. Men likväl känner jag mig lite pepparkaks-pressad.

–I den här hade vi alltid en deg på jäsning hela december när jag var liten, säger maken glatt och visar upp en vacker brun skål som uppenbarligen förvarat årtionden av läckerheter i källaren i Jörlanda. Det vore väl mysigt om vi också kunde ha en sådan?
- Absolut, visst kan vi väl det ,svarar jag med tillkämpat lugn och ser framför mig att fatet faktiskt är ett utmärkt förvaringskärl för de köpedegar jag gladeligen investerar i och sedan kavlar ut med mina båda små på ett mjöligt köksbord. För det är så är. Skall det bli av så blir det köpedeg. Och det får vara gott nog.  Jag orkar nämligen inte annars. Hinner inte. Mäktar inte med.

Kanske finns det fler som jag? Här är i så fall min uppmaning till dig, du stressade småbarnsförälder i vackra Kungälv som liksom jag känner en stigande oro inför hur vi skall klara att leva upp till alla förväntningar som vi lägger på oss själva och på varandra i juletid. Låt oss ta den enkla vägen ibland. Om det allra roligaste är att dekorera pepparkakorna, så tillåt dig att köpa färdiga och fokusera på glasyren. Huvudsaken är att ha mysigt under tiden. Man kan ju faktiskt till och med baka i pyjamas!

 

—————————–

Publicerades 30 oktober:

 

Inspiration ur allt och ingenting

Jag cyklar genom ett krispigt Kungälv med en halsduk virad runt huvudet till ”rutan” (kafé Tant Rut i vardagligt tal och mitt andra kontor) för att få arbetsro. Hemmet är fullt av söndagsglada barn som skall bygga lådbil, och för att få inspiration till att skriva behöver jag luft under vingarna och fritt spelrum för tankarna. Årets första frost ligger som en nyvaken mjölkmustasch på buskarna och jag känner att solen ger kraft. Jag ser några fortfarande rätt skarpa gubbar med bandyportföljer slinka in på den nyöppnade krogen med det new york-flirtande namnet för att peppa inför dagens match med ”before bandy”. Får jag bara skrivit det här kanske jag hinner med andra halvlek tänker jag flyktigt.

Jag är sen med min krönika och sinnet är lika tomt som överfullt så jag bläddrar igenom fredagens upplaga av den här publikationen för att hitta uppslag på ämnen. En av notiserna på förstasidan är att SD kan avgöra budgeten. En halvfärdig krönika som skrev sig själv efter att jag hamnat i en livlig diskussion med en representant för det berörda partiet, på Ytterbyvägen mitt under vikinga-marknaden i fredags, pockar på uppmärksamheten i min hjärna. Men jag ber den att vänta. För det där är en sådan krönika som måste få växa långsamt. En krönika som handlar om åsikter och tankar så starka för vissa, och så självklara för andra, att jag måste veta att jag verkligen vill sätta orden på pränt.

Men ibland vill hjärnan, hjärtat och fingrarna som dansar över tangentbordet olika saker. Du politiker som i din prasslande vindjacka spred ditt budskap i mina kvarter gjorde mig så upprörd. Inte så mycket för att du tycker annorlunda än jag. Det måste jag givetvis acceptera, även om jag inte håller med eller gillar det alls, men att du på fullt allvar står och pratar siffror som du inte har koll på gör mig så vansinnigt arg. Siffror som du höftade till om ämnen så brännheta att de i vissa delar av världen är fog för upplopp och kravaller. Siffror du på intet sätt hade täckning för utan bara sa att du ”tror att det är så”. Men som sagt. Den krönikan måste få växa av sig själv. Så jag bläddrar vidare genom tidningen och läser om reklamskyltar utan tillstånd som förfular staden och om luciakandidater som kastar löv och ler mot kameran. Jag stannar till vid en halvsidesstor artikel om breakdance och magi på höstlovet. Lika upprörd som jag blir av tanken på mitt möte med politikern i den prasslande vindjackan blir jag glad över sådant här. Att det arrangeras och fixas. Att vi i staden och kommunen erbjuds aktiviteter och föreställningar. Jag känner genuin glädje över att få bo i en liten stad där utbudet är lättillgängligt och överskådligt. Och se där. Jag hinner till andra halvlek.