Krönika i Kungälvs Posten 18:e september 2012

Konsten att kunna

-”All you need to write a song is three cords and the truth” säger den internationella sing- and songwriter-stjärnan jag intervjuar i radion en dag. Han har just berättat att han tidigare aldrig förstått sig på hur folk kan skapa musik, att han liksom trott att det var nått magiskt över musiker, tills han själv en dag vid trettioårsålder plockade upp en gitarr och lärde sig spela. Hans syn på lärande är givetvis oerhört förenklad, inte blir man en världsberömd musiker bara för att man kan klinka fram tre ackord och sjunga om sanningen, men det säger något intressant om hur det är att lära sig. När lärandet liksom kommer av sig självt.

Stora H är sju år gammal och har just börjat första klass. Han har fått sina första läxor och håller som bäst på att lära sig läsa. Eller ja. Han håller på att lära sig komma ihåg vad som står på varje sida eftersom om han kommer ihåg vad som står på sidan och sedan ”läser” upp det så har han ju liksom klarat uppgiften. Enkelt logiskt resonemang. Jag tänker att jag vill förklara för honom att det handlar om att LÄRA sig och inte om att klara läxan. Jag vill få honom att förstå att han skall lära sig för sin EGEN skull och inte för att få en eftertraktad stjärna av fröken. Jag tänker att jag inte har en aning om hur jag skall förmedla detta till honom och tänker att det är tur att det är fröken som är fröken och jag som är jag, och inte tvärt om.

Jag minns med kristallklar tydlighet känslan av att jag inte kunde fatta varför jag aldrig lärde mig få till en ordentlig flickflack på gymnastik-träningen för si så där 20 år sedan. Jag ville ju så oerhört gärna. Jag tror att jag på allvar tänkte att om jag bara VILL det tillräckligt mycket så kommer jag kunna. Det där med att LÄRA mig själva tekniken ägnade jag inte speciellt mycket uppmärksamhet. Lärandeprocessen var liksom helt oviktig, jag ville bara KUNNA. Precis som stora H och läseboken.

Idag, 20 år senare, håller jag på att LÄRA mig yoga på riktigt. Jag går en kurs hos en helt fantastisk tjej som är en gudabenådad fröken. Hon hittar liksom alla de där rätta pedagogiska trixen som göra att det hon säger går rakt in i den delen av min hjärna som vill lära sig. Och kanske är det just det som är skillnaden. Jag vill lära mig yoga, lika mycket för att få vara med om utvecklingen att gå från att inte kunna till att behärska, som jag vill kunna det.  Och jag är smärtsamt medveten (man skojar inte bort yoga-träningsvärk kan jag lova) om att det kommer krävas oerhört mycket mer än tre positioner och sanningen för att uppnå den kunskapen som krävs för att säga att jag kan yoga. Och det känns helt okej. Jag tror banne mig att jag har lärt mig något om att lära mig.

frilansfrida