Krönika i Kungälvs Posten 18:e september 2012

Konsten att kunna

-”All you need to write a song is three cords and the truth” säger den internationella sing- and songwriter-stjärnan jag intervjuar i radion en dag. Han har just berättat att han tidigare aldrig förstått sig på hur folk kan skapa musik, att han liksom trott att det var nått magiskt över musiker, tills han själv en dag vid trettioårsålder plockade upp en gitarr och lärde sig spela. Hans syn på lärande är givetvis oerhört förenklad, inte blir man en världsberömd musiker bara för att man kan klinka fram tre ackord och sjunga om sanningen, men det säger något intressant om hur det är att lära sig. När lärandet liksom kommer av sig självt.

Stora H är sju år gammal och har just börjat första klass. Han har fått sina första läxor och håller som bäst på att lära sig läsa. Eller ja. Han håller på att lära sig komma ihåg vad som står på varje sida eftersom om han kommer ihåg vad som står på sidan och sedan ”läser” upp det så har han ju liksom klarat uppgiften. Enkelt logiskt resonemang. Jag tänker att jag vill förklara för honom att det handlar om att LÄRA sig och inte om att klara läxan. Jag vill få honom att förstå att han skall lära sig för sin EGEN skull och inte för att få en eftertraktad stjärna av fröken. Jag tänker att jag inte har en aning om hur jag skall förmedla detta till honom och tänker att det är tur att det är fröken som är fröken och jag som är jag, och inte tvärt om.

Jag minns med kristallklar tydlighet känslan av att jag inte kunde fatta varför jag aldrig lärde mig få till en ordentlig flickflack på gymnastik-träningen för si så där 20 år sedan. Jag ville ju så oerhört gärna. Jag tror att jag på allvar tänkte att om jag bara VILL det tillräckligt mycket så kommer jag kunna. Det där med att LÄRA mig själva tekniken ägnade jag inte speciellt mycket uppmärksamhet. Lärandeprocessen var liksom helt oviktig, jag ville bara KUNNA. Precis som stora H och läseboken.

Idag, 20 år senare, håller jag på att LÄRA mig yoga på riktigt. Jag går en kurs hos en helt fantastisk tjej som är en gudabenådad fröken. Hon hittar liksom alla de där rätta pedagogiska trixen som göra att det hon säger går rakt in i den delen av min hjärna som vill lära sig. Och kanske är det just det som är skillnaden. Jag vill lära mig yoga, lika mycket för att få vara med om utvecklingen att gå från att inte kunna till att behärska, som jag vill kunna det.  Och jag är smärtsamt medveten (man skojar inte bort yoga-träningsvärk kan jag lova) om att det kommer krävas oerhört mycket mer än tre positioner och sanningen för att uppnå den kunskapen som krävs för att säga att jag kan yoga. Och det känns helt okej. Jag tror banne mig att jag har lärt mig något om att lära mig.

Krönika i Kungälvs Posten 28:e augusti 2012

Min sista krönika här i Kungälvsposten innan jag gick på semester med autoreply på mejlen handlade om vädret. Jag känner att jag är snubblande nära att låta min första handla om det samma. Men jag sansar mig och ägnar mina tankebanor åt sommarens semesterhöjdpunkt i stället. (Och kan på så sätt helt försvarbart ändå beröra mitt till synes nya favoritämne meteorologi.) För sommaren 2012 var nämligen sommaren då vi i min lilla familj av någon outgrundlig anledning hade för avsikt att tälta mycket. För de som känner mig lät den ambitionen, redan innan vi visste att sommaren 2012 till stora delar skulle bli i klassisk Tomas Ledin-anda dvs kort och bort-regnad, oerhört komisk. Rent av lätt absurd. Jag är inte tält-typen. Det ligger inte i min självbild att slänga upp ett stycke tyg över böjbara metallpinnar och sedan sova därunder. Jag älskar hotell och gillar lakan av egyptisk bomull och välfluffade kuddar. Mina camping-erfarenheter sträcker sig ungefär så långt som till en semester på Bornholm med moster Anki någon gång på tidigt åttiotal samt några cykelsemestrar i Småland med mamma och pappa under samma tidsperiod. Mitt minne av själva tältandet under dessa semesternöjen är högst begränsat. Jag minns att tälten var klassiskt trekantiga och att man blev genomblött om man händelsevis kom när tältduken. Och det gjorde man ju alltid med sovsäcken, axeln, bakhuvudet eller valfri annan kroppsdel så tältandet var en blöt historia på 80-talet vill jag minnas. Vem kunde ana att tältandet 2012 skulle te sig precis likadant. Trots att tältet jag och min familj investerade i på Team Sportia var stort och fyrkantigt, hade förtält och dubbla takdukar. Men det är klart. Regnar det konstant i fyra timmar innan lunch när man vaknar i tält på en öde ö så sätter det sina spår. Blöta spår.

Semesterns andra vecka, när vi tröttnat att vänta på ett stabilt högtryck åkte vi ut på ö-hoppning med lilla motorbåten. Planen var så där underbart icke existerande och packningen bestod av kläder, trangiakök och tält. Stora H och lilla V var oerhört taggade, själva tältandet och faktumet att vi verkligen planerade att sova på en öde ö var bränsle nog att hålla dem vakna långt efter solnedgång den där första natten. När vi vaknade regnade det. Mycket. Och länge. Och efter att ha ätit frukost huttrandes i blött gräs med blöta kläder och ha rullat ihop ett blött tält kändes tanken på att åka till en ny blöt ö och sätta upp det redan blöta tältet rätt orimlig. Hur gärna jag än ville ha in tältandet i min självbild. Så då åkte vi till Klädesholmen och tog in på Salt & Sill istället. Stora H och lilla V fick sova skavfötters i en säng med, om inte egyptisk bomull så i alla fall, torra lakan. Och jag fick fluffade kuddar.

Tilläggas kan att vi faktiskt lyckades tälta ytterligare några nätter under sommaren 2012 bland annat i diverse vänners trädgårdar. Självbilden må ha fått sig en törn men faktum kvarstår – Jag älskar fortfarande hotell.

 

Krönika i Kungälvs Posten 26 juni 2012

Vädrets makter äro omutbara.

Det blåser runt husknuten och ömsom smattrar regnet mot rutan, ömsom spricker solen igenom molntäcket. Jag sitter i fåtöljen hemma i Kungälv och skriver, trots att jag egentligen skulle varit på reklamfilmsinspelning hela dagen. Men, som sagt, ömsom vräker regnet ner. Då är det svårt att skapa vacker sommarkänsla på film, så inspelningen är skjuten på framtiden och yr-appen är välbesökt i min mobil.

Googlar man ordet ”väder” får man över 50 miljoner träffar och jag vågar gissa att näst efter naken-chock och kungafamiljen är vädret det mest tacksammas löpsedel-ämne kvällstidningsbranschen har att ta till. Och det är inte bara kvällstidningarna som frossar i väderreflekterande. Så här i stundande semestertider pratar vi väder som aldrig förr. Då och då hör man hur det raljeras över att vi svenskar så livligt diskuterar vädret. Som om vädret liksom inte är ett samtalsämne gott nog. Jag har lite svårt att förstå det. Väder engagerar. Och väder för människor samman.

Det finns något djupt demokratiskt över vädrets makter. Om det regnar eller inte, rår ingen på. Nästan ingen i alla fall. Det ryktas om att arrangörerna inför OS-invigningen i Peking 2008 sköt upp tusentals raketer i molnen för att få regnet att falla i förtid, men huruvida det stämmer eller ej är jag inte riktigt säker på och oavsett vilket kan man ju lätt konstatera att det känns lite som överkurs. Vädret gör som vädret vill.

Och även om klyschan ”det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder” i mina öron mest låter som ett unket eko av 70-talets leka-utomhus-mani så går den att omskriva till total sanning. ”Det finns inget dåligt väder bara dålig inställning”. Och fel förväntan. För visst är det så att efter otaliga parodier på midsommarmiddagar som avnjuts i ösregn och styv kuling är det lättare att hantera en regnig dans kring lövad stång. När man vet att risken är stor att tomten får sätta hjul under medarna på släden för att kunna ta sig fram till dörren utan snö känns det mindre jobbigt att landskapet inte är gnistrande vitt i december. Förväntar man sig däremot skolboksexemplariskt väder vid ett givet tillfälle sätter man troligtvis för stor tilltro till att slumpen är välvilligt inställd. Just därför är det också extra jobbigt när det är kasst väder på utlandssemestern. Om solen inte skiner på Kanarieöarna är besvikelsen ännu större än om juli duggar bort på Marstrand. Och glöm inte: Efter regn kommer ALLTID solsken. Tillslut.

 

Bra saker med regn på sommaren:
Man behöver inte vattna trädgården.
Kön till Balder på Liseberg är kortare än någonsin.
Regnvåt skog och asfalt luktar himmelskt gott.
Det känns alltid varmare i havet när det regnar.

 

Krönika i Kungälvs Posten 5:e juni 2012

För ganska exakt tre år sedan skrev jag en rätt argsint krönika här i Kungälvs Posten där jag ondgjorde mig över människors ovilja att vaccinera sig emot A/H1N1 också kallat svininfluensan.

Jag ber nu att få göra en pudel.
Med någon form av facit i hand inser jag idag att det verkar funnits fog för en del av den rädsla som jag då inte riktigt kunde förstå att vissa hade. En go vänn, som likt många andra, var oroad över vaccinets medicinska konsekvenser googlade allt han kom över, läste tyska forskningsrapporter och försökte på egen hand söka fram information. Så vitt jag vet fann han inga direkta svar, mer än att man inte riktigt visste eftersom vaccinet var så nytt, och han kapitulerade och lät vaccinera sina barn. Familjen klarade sig utan svininfluensa och också utan vidare konsekvenser. Så gick det inte för alla.

I regionens stora morgontidning kunde vi här om dagen läsa om Julia som tar studenten idag. Eller ja, hon tar inte riktigt studenten eftersom hon har en termin kvar. En termin som hon omöjligt kunde genomföra eftersom hon är en av de drygt 200 barn och ungdomar som diagnostiserats med narkolepsi som en direkt följd av vaccineringen. Jag berörs starkt när jag läser reportaget om henne och jag imponeras över hennes till synes totala avsaknad av bitterhet över en påtvingad livslång sjukdom. Och jag skäms lite över min argsinta krönika.

Nu ondgjorde jag mig i och för sig främst över de personer som uttryckte en ovilja att vaccinera sig med argumentet ”det är bara en samhällsekonomisk åtgärd” och den åsikten står jag fortfarande fast vid. Alltså att jag inte riktigt fattar vad de menar med det. Vi är ju samhället. Det är vi som drabbas om stora delar av servicenäringen, skola, barnomsorg och sjukvård slås ut. Ja, ekonomiska intressen drabbas också om produktionen stannar inom exempelvis industrin, men att de krafterna – de som skulle missgynnas ekonomiskt – skulle stå bakom vaccineringskampanjen, det tror jag fortfarande inte ett dugg på. Så kapitalistiskt nattsvart vägrar jag att se på tillvaron.

Men vad blir då lärdomen av allt det här?
Ordföranden för Narkolepsiföreningen uttryckte i veckan som gick ett önskemål om att läkemedelsverket på nytt utreder och söker svar på frågan varför vissa barn och ungdomar drabbats av narkolepsi efter det att de vaccinerat sig och att ansvarsfrågan måste tydliggöras och utredas. Jag tror att hon har helt rätt. Jag tror att det är ytterst viktigt, inte för att skuldbelägga så mycket som för att återvinna förtroende. I den argsinta krönikan för tre år sedan skrev jag: ”jag blir lite ledsen och nedstämd när jag hör och läser om all misstänksamhet och ilska som vissa verkar känna över en så rakt igenom välmenande och ansvarsfull handling som att erbjuda befolkningen vaccin.” Meningen ekar naivt och tomt idag. Jag hoppas verkligen att den fylls med sanning igen.