Krönika i Kungälvs-Posten 17 april 2012

Drömmen om spel

Jag är inte så vidare förtjust i att stora H, min äldste son, fullkomligt älskar att spela tv-spel. Dataspel. Nintendo. Angrybirds på telefonen. Helt ärligt gillar jag det inte alls. Ett tag försökte jag till och med ignorera det. Vi har inget tv-spel eller data-spel i vår familj. Jag har varit en ivrig motståndare till att skaffa detta, med naturlig påföljd att stora H så fort han får tillfälle, exempelvis hos en kompis som har tv-spel, vill vill vill spela.

En av mina allra bästa vänner, tillika min kusin som är utbildad psykolog, ställer den begåvade frågan varför. Varför vill jag inte att han skall spela tv-spel? Vad är det jag inte gillar, tror skall hända eller är rädd för? Jag bestämmer mig för att testa mig själv och på riktigt tänka igenom just varför. – Är det klassikern, att han bara kommer sitta still, bli helt passificerad och inte röra på sig tillräckligt ute i friska luften? Nej, tänker jag nästan fnissande, med en inre bild av hur stora H klättrar i träd, springer som en tokstolle och far fram som ett yrväder så snart tillfälle ges. – Är det att han skall tappa fantasin och förmågan att hitta på lekar själv då? Näe inte riktigt det heller, tänker jag och ser framför mig hur stora H och hans vänner, av deras lekar att döma, verkar ha tillgång till en hemlig källa av inspiration och fantastiska historier inombords. – Är det för att jag är rädd att han skall bli våldsam? Kanske lite, men nej, egentligen inte även om jag måste tillstå att det är ett argument jag tar till ibland. Sanningen är ju att man som förälder kan kontrollera vad för slags spel som spelas och därigenom undvika just de våldsamma.

- Är det kanske så, säger finaste kusinen, att du inte riktigt gillar bilden av att din son gillar tv-spel? Och när hon säger det känner jag att det klickar till lite.

När jag var i tio-års åldern hade min bästa väns familj video. VHS kopplat till tv:n alltså. Det hade inte min. Jag minns att de hade en hel del tecknad film, och eftersom det här var på tiden då tecknad film endast visades i form av några åtråvärda minuter ”Tom och Jerry” i slutet av Lilla Sportspegeln en gång i veckan, och som ett kort inslag i ”God morgon Sverige” på Lördagsmorgonen, så önskade jag hett att vi skulle sätta oss i familjens fina vardagsrum och titta på video varje gång jag var på besök hemma hos henne. En annan kompis lillebrorsa hade dåtidens senaste version av ”Super Mario Bros”. Jag minns att jag kunde drömma på nätterna om att få spela, fast än det var lite pinsamt att det var inne i lillebrorsans rum.

I takt med att minnena klarnar börjar jag förstå hur roligt stora H verkligen tycker att det är och jag känner igen hans längtan. Jag känner hur jag veknar. Eller kommer till insikt. Insikt om att jag inte längre drömmer på nätterna om att få spela Super Mario Bros i kompisens lillebrorsas rum. Men att någon annan helt nära mig troligtvis gör det.