Senaste krönikorna i KP

Krönika 6 mars 2012
Framgång föder framgång

Samma dag som drygt 15 000 män och kvinnor stakar sig från Sälen till Mora avgörs fjärde kvartsfinalen när Jakob Jenefeldt slår in 4-3, nio minuter in i förlängningen, på Skarpe Nord. Lilla V och jag hade cyklat dit för att se det sista av matchen, tillsammans med 1629 andra kungälvsbor, och på andra sidan jorden satt min pappa och mamma klistrade framför radiosportens webbsänding. Sport engagerar.

Det är 24 år sedan IFK Kungälv var i samma position i serien senast. Då var jag tolv år gammal och bandyn var en stor del av min familjs liv. Jag har tillbringat oändligt många kvällar högst upp på läktaren under taket, viftandes på stelfrusna tårna med varm saft i plastmugg, och jag har byggt många snökojor i högarna bakom omklädningsrummen. Jag har ätit fler varmkorv med bröd än jag vill tänka på och jag lärde mig åka skridskor till tonerna av motorvägsbron. När jag stod där på Skarpe Nord i söndags, med lilla V på höften så att han skall kunna se ordentligt, mindes jag plötsligt att Susanne Alfvengren låg etta på svensktoppen med ”Som stormen river öppet hav” när det begav sig senast. Jag mindes de nedsuttna sofforna i rummet längst in i hörnet, bredvid kansliet, dit bara vi som var familj med laget fick gå in i pausvilan, och jag mindes hur det luktade om pappas bandytrunk. Jag mindes hur mamma och jag satt i bussen med de andra spelarfruarna på väg hem från bortamatch i Motala och hur jag liksom där och då kände att jag var en i gänget.

Strax efter matchen mot Villa i söndags mötte jag en granne som glatt konstaterade att det just den här gången blev perfekt dramaturgi, nästan onödigt spännande, men att det bästa av allt är att man aldrig vet hur det skall gå. Att sport är helt oförutsägbar underhållning. Och kanske är det i det oförutsägbara som attraktionen ligger. Att man faktiskt inte vet hur det skall sluta innan det sker i realtid. Vi kanske behöver en oplanerbar faktor i våra välstrukturerade liv? Men jag tror framför allt att det har med samhörigheten att göra. Att det är härligt att enas. Att stå sida vid sida med stelfrusna fötter och vilja samma sak. Att känna att vi tillhör samma lag, samma sida, samma stad.

Att det går bra i bandyn nu kan tyckas vara en världslig sak när politikerna i stan har stadsplanering och obebyggda A-lägen att oroa sig över, men underskatta inte det faktum att framgång smittar av sig. För det är jag nämligen säker på att den gör. Och underskatta inte värdet i att vi som bor här känner en framgångsrik identitet. Trots att det är 24 år sedan sist så har Kungälv genom åren ändå alltid känts som en stad som kan det där med bandy, eller hur? Hur skall det då inte kännas den kommande tiden, oavsett hur det går i Lidköping i kväll.

 

 

 

Krönika 14 februari 2012
Polisen – jag vill se mer av dig!

En vacker vårdag i slutet av 80-talet följde jag med min bästa vän Jennie hem från skolan. Vi hade fått sluta tidigare och kom hem med skolbussen flera timmar innan vi normalt sett brukade göra. Jag minns hur vi skrattandes gick grusgången upp mot den vita mexitegel-villa med den fantastiska trädgården. Hur vi hämtade posten på vägen och hur Jennie satte nyckeln i låset för att gå in. I samma sekund som hon tryckte ner handtaget på ytterdörren, jag vill minnas att den var mörkbrun, hörde vi ett rejält brak inifrån andra våningen. Försträckta backade vi ut på gräsmattan och fick förvånade och lätt skräckslagna se en man komma småspringande runt huset. ”Vad gör du här?” ropade Jennie samtidigt som hon i panik slängde in posten i kaninburen. Just detaljen med att hon slängde in posten i kaninburen glömmer jag aldrig. ”Ingenting, ingenting” mumlade mannen innan han la benen på ryggen och rusade bort över ängarna. Jennie och jag fick tillslut också fart på våra taniga flickben och sprang in till en granne som hjälpte oss ringa både Jennies pappa och polisen. Det visade sig att vi, helt ovetandes, hunnit hem precis i rätt tid för att förhindra att familjen skulle blivit av med precis allt av värde i huset. Inbrottet föreföll välplanerat och att vi fått sluta tidigare från skolan var troligtvis det enda som avstyrde en katastrof.

Den senaste tiden verkar det ha rullat in en smärre inbrottsvåg över vårt lilla område här hemma i Kungälv. Bara i vår direkta närhet känner jag till tre stycken inbrott varav ett skedde när personen i huset var hemma, men på andra våningen. Exakt det scenariot är min absoluta mardröm.

Jag har givetvis ingen färdig lösning på hur man kommer till rätta med inbrottsproblematiken, hade jag haft det hade jag bytt karriärsinriktning och börjat bura in bovar för länge sedan, men jag kan inte låta bli att tänka tanken FLER POLISER PÅ GATORNA. I mina kvarter här hemma i Kungälv, jag bor endast ett välriktat kast med liten boll från polisstationen, ser jag på sin höjd en eller två blå-vita polisbilar köra förbi i veckan. Och jag blir lika glad varje gång. För polisen för mig är lika med trygghet. Jag tror stenhårt på att hamra in i folks medvetande, speciellt på barn och ungdomar, att polisen står på de laglydigas sida och är här för att upprätthålla lugna gator och trygga hem. Polisen är inte enbart lika med tanken ”Shit har vi spänt fast bilbarnstolen på rätt sätt och körde jag verkligen inte i över 30 kilometer i timmen förbi fästningen?”. Aldrig någonsin har jag mött en patrullerande polis. Gör de ens det nuförtiden? Jag fattar givetvis att Kungälv inte blir inbrottsfritt även om polisen började vandra gata upp och gata ner men jag tror trotts allt att ökad närvaro skulle vara ett steg i rätt riktning.