Lejontanden

Matchar min nya favo, klänningen från the local firm, med sonens ”lejontand” som i själva verket är gjord av elefantbete och köpt i Thailand av elefantskötaren själv. Numera är det sonens stolthet. Idag hoppas jag att den skall bringa mig tur under dagens sändning!

20120126-151510.jpg

Lååångt inlägg = 2 krönikor

Här kommer de senaste två krönikorna i Kungälvs posten.

Publicerad 3 januari

Verkligheten avbildad

Jag har en ny byline-bild. Den är plåtad i parken mitt i Kungälv en solig förmiddag i november och jag vågar sätta min mössa på att den publiceras precis som den togs. Jag har, så vitt jag kan se, varken fått längre ben eller smalare näsa, det är så här jag ser ut. Det är så vi jobbar här i Kungälv och det känns bra.

Det gör man inte på alla tidningar. Speciellt inte på glossiga magasin. Där fixas det rätt rejält med bilderna, och succesivt har vi liksom vant oss vid att det vi ser inte alltid är den nakna sanningen. Även om det påfallande ofta är just ganska naket. På omslaget till ett av numren av brittiska Vouge poserar Rihanna läckert mot en ljusblå bakgrund. Jag beundrade den på en flygplats i höstas när jag plötsligt fick syn på en tatuering på popstjärnans höger skuldra. Det står något skrivet i skrivstil. Spegelvänt. Är det så att magasins-giganten Vouge kan ha missat att motivet blev förvrängt när de spegelvände bilden, tänkte jag. (Något som förvånansvärt ofta görs för att anpassa verkligheten till vad vi egentligen vill se.) Så fort jag kommit hem googlar jag ”Rihanna + tatueringar” och får genast svar. Nix. Rihanna har valt att tatuera in orden ”Never a failure, always a lesson” spegelvänt. För att det alltid skall bli rätt när hon ser sig själv i spegeln. Det kändes också bra på nått sätt.

En bild som inte på något sätt var rätt eller verklig var den som naturfotografen Terje Hellesö blev rikskändis för att ha tagit, i och med att det uppdagades att han klippt in ett lodjur i en skogsdunge där det inte hörde hemma. Jag intervjuade författaren till boken ”Vår sanna natur” i samband med skandalen, och han berättade att det på sätt och vis hade varit bra med den extra uppmärksamhet som fusket inneburit, eftersom det väckte ett sällan skådat intresse för just naturfotografi. Och på ett sätt också bekräftade att vi, i dagens media-manipulerade samhälle, inte alls tycker att det känns helt okej att klippa och klistra i vår bild av den sanna naturen.

Samtidigt är det lite läckert att det går att göra. Och att det går att göra så fint. I år fick jag ett julkort från en av Kungälvs finaste fotograf-familjer. Bilden föreställer herr och fru klassiskt poserande med de båda vackra barnen i varsin famn och vid deras fötter ligger familjens härliga hund och sover gott. Alla fyra ser avslappnade och harmoniska ut och hunden är som sagt så avslappnad i situationen att hon somnat. Tänkte jag. Tills jag pratade med fru fotograf här om dagen och hon gladeligen avslöjade att –”Nädå, hunden hade de glömt i röran och eftersom de då fick lite dåligt samvete över att hon inte var med på familjefotot fick hon helt sonika posera på samma plats i köket dagen efter, fotograferas, och sen klippas in i efterhand!” Det känns mest skojigt tycker jag. Kanske är det läge för mig att be redaktionen här på KP om nått läckert attribut till min nytagna byline-bild. En liten kamel i bakgrunden kan väl inte skada?

20120125-224603.jpg

Dell alldeles oredigerade bylinebilden…

 

 

Publicerad igår, 25 januari

Att hitta sin kunskaps-talang

När jag var tolv år gammal var mitt kunskaps-självförtroende inte på topp. Det gick förvisso bra för mig i skolan, jag har alltid varit en sådan där elev som kommer överens med lärarna och som blir omtyckt av vuxna, jag gjorde som jag blev tillsagd och jag räckte ofta upp handen, men min känsla var att jag egentligen inte kunde så mycket. Förutom på idrottslektionerna då. Mitt sport-jag var bra mycket självsäkrare än mitt kunskaps-jag. På proven hade jag oftast medelbra resultat, men jag kände alltid att jag borde prestera bättre. Så här med lite perspektiv på livet och skolgången kan jag konstatera att jag har egentligen inget direkt läshuvud och jag är i ärlighetens namn rätt usel på att stava. Så är det bara. Mina kunskapskvalitéer ligger på helt andra plan. Men de planen hade jag inte riktigt tillgång till under mina första år i skolan.

Nu, tjugofem år senare har jag den stora äran att vara programledare för radio göteborgs finaler av ”Vi i femman”. Jag möter kiddsen i ett spännande, stort och viktigt ögonblick i deras liv. De har haft högst poäng på proven och representerar nu sin klass och sin skola i den finaste av kunskapstävlingar. Det är en fröjd att få vara med och guida dem. Det är så mycket jag vill säga till dem. De är så fantastiska.

Jag minns fortfarande när det lossnade för mig kunskapsmässigt. När jag kom på att jag kunde var bra på annat än att svar rätt på frågor om det vi läst i läxa eller skriva snygg rättstavad skrivstil på linjerade blad. Vi hade fått i uppdrag att prata inför klassen för att öva oss på att hålla föredrag. De flesta i klassen valde att berätta om sin favoritsport eller om sitt husdjur. Jag pratade om tejp. Jag hade hajat direkt att konsten i den här uppgiften inte var vad man berättade om utan hur man gjorde det. Jag pratade engagerat om tejprullen och så här i efterhand mins jag det som om det var då jag förstod att pratandet var min grej. I ungefär samma veva började jag skriva fritt, fokusera mer på innehållet i skrivandet än på själva stavningen, och hittade även där, i formuleringarna på papper, en väg som var min.

När jag ser sorgen i ögonen på det förkrossade förlorande laget efter avslutad Vi i femman-final vill jag bara ta dem i handen och berätta hemligheten som alla vuxna vet. Att de en dag kommer hitta sin väg. De kommer se sin alldeles egna speciella talang och den kommer att lysa klart för dem. Det som är avgörande är att våga följa den. Att våga landa i känslan att det här är jag bra på. Den känslan kan nämligen ta dem hur långt som helst. För min del ledde det ända till final i Vi i femman. Om än som trettiosexårig programledare.

Den trettiosexåriga programledaren….
Foto Filip Kruse/Sveriges Radio Gbg


 

Så mycket kul. Så lite tid

Klockan är bara elva och jag har redan hunnit med ett reportage tillsammans med duktiga fotograf Bodil.
Som de flesta andra som gömmer sig bakom kameran vill hon själv helst inte vara med på bild så det gäller att passa på när hon jobbar…

Vad hon plåtar går att skåda längre fram i en kommande bilaga till den stora morgontidningen.

Men här är en liten ledtåd:

 

Nu skall jag strax iväg till min gamla grundskola för att spela in en grej för SVT webben Vi i Femman.

Den här dagen är galen.
Den här tiden är galen.
Det är så många roliga jobb på gång att tiden nästan inte räcker till.

Blå kärlek

I helgens Två Dagar var mitt blåa modejobb med.

20120122-223923.jpg
Bortsett från det faktum att de blandat ihop två av bildtexterna, klänningen från Weekday är i själva verket från Stylein och vise versa, så blev det super fint tycker jag!

På spåret

Med en stark känsla av att åka åt fel håll, hela Sveriges artist- och radiovärld åker denna P3 guld-dag till Göteborg, rullar jag mot Stockholm och Formex.

20120121-095728.jpg

Små lätta snöflingor singlade ner genom luften på centralen i Göteborg och jag hoppas att de mina där hemma får en fin helg. Kanske kanske blir det snowracer-premiär?

Själv skall jag använda varje vaken stund den här helgen till att jobba. Måste komma ur rollen som brandsläckare -att svara på senast inkommet mejl och förtränga högen som bara växer- och komma ikapp. Denna magiska känsla av att var i kapp. Som en frilansare så sällan känner. Om ens någonsin. Eller?!

Just nu står krönika, brinnande deadline yes it is, högst upp på listan. Måste skriva måste skriva.