Krönika i Kungälvs Posten 13 december

Krönika 13 december 2011

Jag sitter på läktaren i en svettig gymnastiksal och tårarna rullar nedför mina kinder. Jag vet inte riktigt varför jag gråter men jag misstänker att det har med försummad kärlek att göra. Den anrika gymnastikföreningens 90-års jubileumsförställning har knappt börjat. Jag känner ingen av gymnasterna på golvet och föreningen var inte ens min när jag var aktiv. Ändå är det som om den sammanlagda summan av hela min barndoms- och tonårs-tids svettiga timmar av träning landar i mitt redan överfulla knä, där och då.

Jag sitter på läktaren tillsammans med lilla V och stora H för att titta på moster E som snart skall uppträda. Moster E, min fina lillasyster som vann allt som gick att vinna när hon var yngre och som representerade Sverige i de stora mästerskapen. Då, för femton år sedan ungefär, satt vår morfar John på läktaren och grät. Oftast redan innan tävlingen eller uppvisningen hade börjat. Precis som jag gör nu.

Småkillarna sitter bredvid mig på läktaren och trots att jag vet att stora H helst av allt vill spela Angry Birds på min mobiltelefon är jag glad att de är med och tittar. För det vi tittar på är hela min uppväxt. Från det att jag var fyra och sprang omkring på golvet inne i Thorildskolans gymnastiksal, till det att jag pensionerades i artonårsåldern, spenderade jag ett par kvällar i veckan i tillsammans med gymnastikföreningen kungälvsgymnasterna. Tjejerna på träningen blev som en extra familj, vi följdes åt i vått och tort och vi hade så roligt. Inom gymnastiken fick jag växa och utvecklas. Jag kände mig trygg och samtidigt förväntansfull inför varje ny säsong. Det var en stor del av min identitet.

Det är viktigt med identiteten tänker jag där jag sitter på läktaren och sneglar på mina stora småkillar som aldrig konfronterats med gymnastik förut och som knappt vet att mamma kan stå på händer och göra en perfekt handvolt. (Eller ja, det kan jag nog i ärlighetens namn inte längre men jag gillar tanken på att jag kanske fortfarande kan så jag riskerar inte självbilden genom att testa.) Jag är så nyfiken på hur deras identitet kommer formas. Vad de kommer titta tillbaka på om trettio år. Vad de kommer att minnas som viktigt.

Jag sitter där på läktaren med tårar i ögonen och känner både saknad, stolthet och en gnutta sorgsenhet över att då var då och nu är nu. Det är som sagt inte ens min förening som fyller år, det är inte min historia, som firas men det spelar ingen roll. Doften av linement och de strama, hårt sprayade frisyrerna tränger rakt in i hjärtat. Kanske har min kärlek till den tiden fått vila länge nog nu. Kanske är det dags att väcka den på nytt. Kanske är det nu dags att dra på en träningsoverall och följa någon av de små till en idrottshall och testa hur väl handvolten sitter kvar i kroppen. Eller åtminstone våga sig på en hjulning.

20111213-123412.jpg

Varför hör du aldrig av mig?

Om jag inte svarat på ett mejl du skickat mig kan det bero på att jag inte fått det.
Min e-post leverantör har tydligen strul med inkommande mejl.
Mycket irriterande.

Men men.

Nu skall jag, efter snabbt koffeinbreak på da Matteo, rusa vidare för att samla isblåa och solgula prylar. Det kommer bli såååå fint!

Färgförvirring

Just nu råder viss säsongsförvirring i mitt sinne och i mitt hem.
Mitt privata-jag tänker guld, skogsgrönt, mörkrött och vitt.

20111206-202815.jpg

 

Mitt jobb-jag tänker solgult och isblått inför nästa jobb.

20111206-202826.jpg

De här ur rivna lapparna skall ikväll bli ett moodboard och i morgon inspirera till alla produkter som skall samlas in till torsdagens plåtning.

Huskuren from Hell – work your magic please

Att envetet jobba på trots att man känner att man inte är frisk, det håller bara så länge. Det vet alla. Följdaktligen var jag ett litet litet vrak när jag vaknade i morse.
Nu har jag sovit. Hela förmiddagen.
Och är lite mer än ett vrak.
Jag har åror, öskar och tätar hålen i botten typ.

Och så dricker jag huskuren from Hell. Svärmors friskhetsdryck. (Inga liknelser i övrigt alls mellan svärmor och Hell. Hon är typ så långt åt andra hållet på heaven-hell skalan, om det nu finns en sådan, man kan komma.)

Huskuren from Hell innehåller:

Skivad rå ingefära som kokas i lite vatten länge.

20111206-123938.jpg

Vattnet blandas sedan med en halv (egentligen tror jag att det skall vara en hel men då dör jag) pressad citron

20111206-123949.jpg

Och lite, läs mycket, honung.

20111206-123958.jpg

Att avnjutas under tystnad.

2 x öar & 2 x intervjuer

Ibland är mitt jobb fantastiskt.
Idag har jag varit på Öckerö och Hönö hela dagen.

20111205-211534.jpg

Jag har intervjuat två mycket inspirerande företagare för att skriva två porträtt till en nystartad tidning.

20111205-211559.jpg

Den ene hade helt magiska lokaler.
Super fin utsikt. Och fyra gigantiska tv-skärmar på rad.
Observera att den suddiga bilden togs av en proffsfotograf.
Ingen nämnd. Ingen glömd.

20111205-212912.jpg

Men puss på dig fru Bärnsten.

7 års förälskelse

2005 skrev jag om en lampa i ett glossigt magasin. Rubriken på trend-plocket var ”geometriska former” vill jag minnas. Lampan var det snyggaste jag sett.
Ända sedan dess har lampan och jag haft ett litet kärleksförhållande i smyg. När vi ses, oftast i någon designbutik utomlands, på Nobis i sthlm eller nu senast i butik Rizzo på avenyn, har förälskelsen blossat upp igen.
Sedan ett par år tillbaka är Henrik med i denna passion.
Nu är lampan vår.
Den står som en orörd skatt i vårt vardagsrum.

20111204-123300.jpg

Och jag börjar bli nervös.
Tänk om känslorna har svalnat?
Tänk om vi inte trivs ihop i vardagslunken?

Någon måste ändå ta första steget tänker jag och öppnar varsamt paketet.

20111204-123414.jpg

Med skräckblandad förtjusning inser jag att vi kommet få en stund på oss att lära känna varandra.

20111204-123617.jpg

Det är liiite pill kvar innan vi är framme.
Några kulor skal monteras.
330 stycken närmare bestämt.

20111204-123732.jpg

Ikväll skall jag dricka bubbel och montera Urquiola-kulor.
Det har jag längtat efter i sju år.
Det gör inget om det tar en liten stund.