It Hasbeen(s) love.

Åh vad jag hoppas att det inte är over now.
Mina älskade dojor har följt mig så gott som dagligen sedan jag köpte dem men nu verkar delar av klacken ha gett upp.

20111123-185431.jpg

20111123-185437.jpg

Åh vad jag hoppas att de kommer gå att rädda. Och jag som skall på mode-galej i huvudstan i morgon och allt.

Trött finger

Det är strax efter midnatt och ljusen i min ny-fyndade ljusstake (mässing är min senaste passion för övrigt, jag hade med mig en mindre bärkasse full från second hand shoppingen i lördags) har brunnit ända ner.

20111123-000910.jpg

Och jag är äntligen någorlunda klar med radiokrönikan som skall gå på måndag men som måste spelas in i morgon.
Tack o go natt

Analogplanering

Jag må blogga. Jag må mejla, prata i radio och ta kort med mobilen. Men när det kommer till min egen planering och att hålla koll på saker och ting då är jag lika analog och bakåtsträvande som en moraklocka på ett it-konvent.

Jag vill skriva upp vad jag skall göra. Alltså skriva med penna på papper.
Följaktligen använder jag, 2000-talet till trots, en traditionell almanacka.
Varje år vid den den här tiden infinner sig samma lätt panikartade känsla.
Herre gud, det finns inga sidor kvar på det här året. Det är alltså dags att köpa ny.

Därför gick jag nyss in på Bokia på västra gatan här i Kungälv och botaniserade.
Valen var många. Ett fåtal kvalade fram till finalplats:

20111122-113038.jpg

Och vinnaren är:

20111122-113115.jpg

Jag är mycket nöjd. Den är en replika av en favorit jag hade någon gång på sent -90tal.
Det gäller att hålla hårt i sina glansdagar.
2012 Here I come.

Krönika i KungälvsPosten 22 november

Bild 2011-11-22 kl. 11.14 #2

Obekväma kvinnor på TV

Jag har just sett näst sista avsnittet av min absoluta favorit tv-serie just nu, svenska/danska bron med fantastiska Sofia Helin i huvudrollen som kriminalinspektör Saga Norén. Det är om henne det här skall handla. Eller kanske inte så mycket om just henne men om det fenomen som hennes underbara rolltolkning pekar på. Saga Norén är en fantastisk kvinna som är allt det där som män brukar vara på TV. Hon är frispråkig, hon gillar sex, hon ursäktar sig aldrig och hon sätter sin uppgift framför allt annat. Hon är lite som en kvinnlig House, Tony Soprano eller Becks Gunvald Larsson. Jag hann tänka, och till och med uttrycka, hur härligt det är att det för en gång skull är kvinnan i serien som får vara den där obekväma, aviga karaktären. Hur ovanligt, för att inte säga helt främmande, det är annars. Kvinnor porträtteras så gott som uteslutande som behagliga, smarta, ömsinta och familjeinriktade varelser. Innan Saga Norén.

Men så när jag sett det nionde avsnittet igår och skulle gå och lägga mig så började en liten irriterande tanke växa i mitt sinne. Saga Noréns karaktär har en uppenbar diagnos. (Vid det här laget har de flesta tv-tyckare enats om att hon har aspergers syndrom, tv-serien väljer att låta tolkningen vara fri.) Diagnosen är förklaringen till hennes direkta och fokuserade sätt och hennes brist på kunskap om oskrivna regler och koder. Hennes beteende är därmed försvarbart och kan förklaras.

Det är givetvis bra att en person som inte passar in i våra standardmallar om hur man skall vara som människa får stå i centrum i en populär tv-serie men insikten att det var enda sättet för en kvinna att ta en sådan plats i en tv-serie är extremt nedslående. När det nu äntligen har landat en kvinna som är obekväm, udda och stark i min TV så måste hon givetvis tillskrivas en förklarande diagnos. Beteendet måste överdrivas så till den milda grad att det inte går att misstolkas, det får under inga omständigheter vara så att hon helt enkelt är en kvinna som är obekväm och udda. Vi måste få förstå varför.

Jag är ytligt bekant med en av manusförfattarna och jag har god lust att ringa upp och fråga hur han tänkt. Givetvis kan det vara så att viljan att porträttera en person med just aspberger var större än lusten att skapa en udda kvinnokaraktär och att det fick styra, men nu när mina tankebanor har vaknat kan jag inte släppa det här ämnet. Övriga spännande fyra karaktärer i serien är givetvis män. Den bufflige danska polisen, förövaren, den charm-slarvige chefen och kollegans tonnårsson. De enda andra kvinnor som figurerar, förutom några kollegor som skymtar då och då, är mordoffer, bedragna fruar och bittra änkor.  Inga man minns eller reflekterar över. Det känns som om mina genus-skygglappar brutalt ryckts bort och känslan som dröjer sig kvar är tomhet. Fan också. Jag som gillade Bron.

Sofia Helin som Saga Norén (bild svt.se)

Krönikeförfattaren. Helt utan skyglappar.

Innerskor?!

Skall strax gå tvärs över gatan på 40-årsfest.

20111119-183832.jpg

Jag har oerhörda innesko-kval.
Jag har inga inneskor.
Jag sportar inte den looken.
Så mina inneskor för kvällen är:

20111119-183946.jpg

20111119-183956.jpg

Känner mig rätt säker på att jag blir ensam om modellen.

Mannen tröstade dock med att han minsan också tar inneskor. I ordets mer rätta bemärkelse.

20111119-184127.jpg

KaffeSorg

Efter lååång, typ tolv år, och oerhört trogen, i snitt två koppar om dagen, tjänst har vår älskade kaffemaskin börjat ge upp.

20111117-132602.jpg

Den hostar och snörvlar och får typ feber om man sätter igång den och någon java producerar den då rakt inte.
Fatta vad det gör med min inspiration och kreativitet. Det är ju dessutom november!

Tack gode gud för Rutan.