Krönika i Kungälvs Posten 20 september

Långsam färd mot vinter.

”Asså jag är verkligen inte sugen på 25 grader varmt och ett glas rosé på altanen nu längre”, säger min äkta make en helgmorgon i mitten av september när vi sitter och äter frukost hela vilda lilla familjen och termometern visar på ynka 12 grader utomhus. ”Jag ser fram emot hösten och vintern nu, fortsätter han, jag känner att vi har ju liksom har påbörjat resan och nu är det inte möjligt att vända om längre. Att tänka sommar känns bakåtsträvande på nått sätt.”

För mig, den ständiga sol-sökaren och värmetörstande frysharen som maniskt kallar höst för sensommar och sitter utomhus så länge jag kan, kommer det här lite som ord på ett främmande språk. Ser fram emot hösten?! Va. Det är ju tiden då allt dör. I alla fall i naturen. Vissnande gula löv. Slokande blommor och frostskadade gröna tomater.

Men så börjar jag fundera och inser att det där med resan tilltalade mitt sinne. Det kan jag ta fasta på. Att hösten är lite som att åka tåg. Ett sådant där långsamt tåg som tuffar fram och stannar titt som tätt. Eller som att cykla. Eller segla. Jag behöver resan. Att i någorlunda sakta mak få följa trädens förändring och den klara luftens intåg känns liksom överkomligt. Det får bara inte gå för fort. Här är det inte läge att ta X2000 eller jumbojet. Jag känner att september och oktober och till och med november får ett syfte och ett existensberättigande i form av nödvändig transportsträcka. Det är inte målet utan resan som är det viktiga. Enjoy the ride.

Jag letar i min minnesbank och inser att de finns där om jag bara anstränger mig. De vackra höstbilderna. Att köra bil mellan Kungälv och Stenungsund i oktober och låta blicken svepa upp längs med kullarna man passerar och upptäcka att det på sina ställen ser ut som om någon målat hela omgivningen med de allra varmaste färgerna ur paletten. Eller hur gott det luktar i skogen i september och hur klar luften kan vara en tidig morgon när det regnat under natten.

Som en omedveten förberedelse för vintern, som en etapp på resan mot höst, rensar jag i mitt ljusskåp. Yes det stämmer, jag har ett helt skåp bara för stearinljus i alla dess former, och jag inser att jag faktiskt ser fram emot att återigen börja varje morgon med att tända levande ljus i fönstren och på borden. Att låta ögonen vänja sig vid ljus och morgondag via en mjukt svajande låga istället för att kisa mot starka solstrålar.

Jag loggar in på facebook och ser att en av mina mest eftertänksamma vänner där konstaterar att mellantid råder. Hon har just klätt på sig vantar och halsduk men har fortfarande strandväskan packad i hallen. I vår hall står ingen strandväska men jag noterar att det är behagligt varmt på golvet.

”Japp, jag har just satt igång golvvärmen älskling, säger maken. Det om något är väl ändå ett tydligt hösttecken?”

20110921-105344.jpg
Stora H plockar skogens höst-guld med världens bästa Mimmi.

frilansfrida

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *