Man lever bara en gång

Sommaren är över. Rutiner och vardag är här. Men en sensommarkväll som denna är det ju onekligen oerhört lockande att hänga kvar i kvällssolen och ta ett glas.
-Näe sa jag. Nu är det ordning och reda som gäller.
-Men kom igen, svarade maken, och la på fullaste allvar till klassikern: MAN LEVER BARA EN GÅNG…

Who am I to argue with the truth of life?!

20110823-071454.jpg

Blandar och ger

Bokar möten.
Förbereder ”Hemma hos” plåtning för Plaza.
Rekar sko-trender för hösten för GP.
Läser böcker av författare som skall intervjuas.
Skriver. Skriver lite till. Borde skriva lite mer.
Försöker knäcka lokaltidnings-krönika-nöten till nästa vecka.
Antecknar idéer till Fridas Finger i Luften -radiovarianten – på allsköns lappar som jag aldrig hittar igen.

Vardagen är här igen. Och den är rörig och härlig.

Och mitt i allt samlar jag tankar och idéer till en inspirationsplåtning vi skall ha med inredningstema om två veckor.

20110823-023722.jpg

Jag tror att de här kuddarna måste vara med. Eller hur?

Back in the studio

Är det en vilsen pilot som letar efter sina passagerare?!
En musiknörd med för stora lurar eller en stackars callcenter-anställd?
Nej. Det är en ringrostig programledare på Sveriges Radio Göteborg!

20110819-035824.jpg

När höst-tablån är igång.
Då är nog faktiskt sommaren körd för den här gången.
Eller?!?

Holy smokes!

Efter ett mega skyfall tittade solen fram och fick mitt gigantiska parasoll på altanen att bete sig som värsta isländska gejsern.

20110817-011331.jpg

Mycket coolt. Och lite spooky.
Bara en av alla fördelar med att ha kontoret hemma…

Drömhem & Trädgård

I senaste numret av Drömhem & Trädgård finns ett läckert inspirationsjobb som jag och fantastiska Helene plåtade för ett år sedan på Görans balkong i centrala Göteborg. Helene har trollat med ljuset och jag har fixat och donat.

20110816-111439.jpg

20110816-111456.jpg

20110816-111511.jpg

20110816-112045.jpg

20110816-112102.jpg

Krönika i Kungälvs Posten 9 augusti

Vad heter du?

Vi sitter ett gäng barndomsvänner runt ett köksbord en kväll i juni och planerar en möhippa. Vi är ungefär lika gamla, har vuxit upp på samma ställe och har valt ungefär samma vägar i livet. Vi heter Frida, Hanna, Jennie, Annika och Emma. Vi är alla födda på 70-talet. Vi har döpt våra barn till Alva, Albin, Arvid, Hugo, Hilda, Viggo och Josefin. De är alla födda på 00-talet. Våra mammor heter Anita, Kristina, Britt-Marie och Birgitta. De är födda på 50-talet. Föga förvånande har vi fem barndomsvänner ungefär samma uppfattning om namn eftersom våra referensramar är stöpta i ungefär samma formar. Vi skrattar alla igenkännande när Emma berättar att hon, för ett antal år sedan på en kräftskiva, fick ett skrattanfall när en jämnårig kille presenterades sig som Gunnar, och vi minns tillsammans att flickan som hette Elsa i vår klass inte hade det helt lätt genom grundskolan eftersom Gunnar och Elsa är namn som var minst sagt ovanliga att döpas till när vi var små. Idag, 2011, känner jag flera som döper sina småttingar till Olle, Tage och Svea. Namnen har vilat en generation och är på högsta mode igen. Fascinerande många ettåringar heter samma som sin farmor eller morfar, extremt få heter samma som sina egna föräldrar. Eller känner du många ettåriga Bengt, Margareta eller Ove?

För några veckor sedan döptes ljuvliga lilla Liv i Bergfeldtska trädgården här i Kungälv, och helgen efter det fick vackra Ville sitt namn inskrivet i rullarna ute på Veddö i Stockholms skärgård. Både Liv och Ville är namn i tiden. Namn som är valda med omsorg och kärlek. Som alla namn. Namnet är nära kopplat till din identitet och sänder omedelbara signaler till den som hör det. Kruxet är bara att det är omöjligt att styra vilka signaler som sänds ut. För få saker väcker så olika känslor hos människor som namn. Min mamma har berättat att när jag skulle döpas för si så där 36 år sedan blev mammas moster Margareta oerhört upprörd över namnvalet eftersom hon kände en elak tant i Herrljunga som hette just Frida. Elak tant var kanske inte direkt den associationen som mamma och pappa hade tänkt sig.

Namn kan också skapa förvirring. Min kusin Linda har genom åren ägt flera undulater med varierade tilltalsnamn. Den senaste hette Elon. Efter Lindas farfar. När hon var i Australien var Lindas mamma Anki, som egentligen är döpt till Ann-Christine men som alltid kallas Anki, undulatvakt för Elon. En dag gick dessvärre undulaten hädan och sorgsen ringde Anki upp linda och meddelade att Elon var död. Linda blev givetvis fruktansvärt ledsen och sörjde sin farfar i flera sekunder innan hon förstod att det var fågeln som flugit sin sista tur upp till himmelen.

Själv hade jag en sköldpadda när jag var i tioårsåldern. Han hette Skalman. Jag gissar att jag ville vara på den säkra sidan.

20110815-080343.jpg

Kanye West

Förvånansvärt blandad publik. Med en gemensam nämnare. HÖGA FÖRVÄNTNINGAR!
Själv känner jag mig lite stressad och nästan nervös över om det verkligen finns på världskartan att kungen av hip hop kommer ha en sportslig att överträffa prinsen av funk och soul från igår.

20110813-102211.jpg

Men så smäller det till.
Scenen fylls av ballerinor, opera fyller luften och showen suger nästan musten ur mig och ”Can we get much higher” börjar.
Och högt högt där uppe. Längst ut på spetsen av scen-tungan som går ut i publiken dyker han upp.

20110813-114936.jpg

Mot en fond smyckad med vad som bäst kan liknas med antika skulpturer är inramningen precis så teatralisk och storslagen som Kanye himself.

20110813-115013.jpg

20110813-115027.jpg