Krönika i Kungälvs Posten 19 juli 2011

Stammis på nytt


Jag har en förkärlek för stamställen och känslan av att vara en stammis. Lite som en katt pinkar jag gärna in ett revir runt mina kvarter och som nyinflyttad skapar mig stammis-hak så fort jag kan. Nu skall jag i ärlighetens namn erkänna att det inte behövs så där värst mycket för att ett ställe skall räknas som stamställe i min bok. Har jag bara frekventerat inrättningen någorlunda regelbundet under en period och får en igenkännande nick av berörd personal så sätter jag glatt stammis-bock i kanten.

Till saken hör också att jag är svag för riktigt bra service. Ett leende, varmt mottagande och engagemang får mig på fall direkt. Jag är rätt lättköpt på det viset. Å andra sidan är jag lika vass när det kommer till dålig service. Jag har mycket låg toleransnivå för oengagerad personal och sur-pellar. Det spelar ingen roll om jag besöker en finkrog, ett nöjesfält eller en lokal frukthandlare. Engagerad personal är helt klart lika med stammis-potential för mig.

Under det senaste året har ett helt nytt stammis-ställe uppenbarat sig. Den lokala vårdcentralen. Det här är obeprövad stammis-mark för mig. Jag har alltid tidigare känt mig rätt vilsen när det kommer till husläkare och vårdcentraler, sjukhus och vårdinrättningar. Jag har till exempel alltid undrat vart MIN-gynekolog håller hus när jag hör andra prata om SIN-gynekolog, som om det vore en kompis eller en nära släkting. Sjukvården har liksom inte riktigt varit min arena, jag har aldrig känt mig hemma, mitt stammis-behov till trots. Förrän nu. Nu har jag hittat min vårdcentral. Och jag är en stammis. Givetvis kan det delvis ha sin grund i att jag numera är mamma till två små söner med allsköns åkommor och därför frekventerar vårdcentralen extremt mycket oftare än jag någonsin tidigare gjort, men fram för allt hänger det på bemötandet. Så är det bara. Min vårdcentral borde få guldmedalj i att skapa stammis-känsla. De svarar när man ringer, man kan super enkelt boka jour-tid på nätet och de är alltid, alltid trevliga.

Jag läste i tidningen att personalen och ledningen har fått åka på konferens till New York. Mellan raderna läste jag att det inte är helt politiskt korrekt. Jag läste och smålog och tänkte att det var dem välförunnat att resa till the big apple. Jag tror nämligen att uppmuntran ger resultat. Och jag gillar tanken på att de som faktiskt möter patienter och verkligheten varenda dag, att de som jobbar på vårdcentralen, är de som får resa och uppleva. Att inte konferens på exotiska platser enbart är förunnat chefer och politiker och de som bestämmer, utan att de som möter mig med ett leende och med äkta engagemang får resa och utvecklas. För att sedan komma hem hit till Kungälv igen med ny energi. Res på ni bara säger jag. Och hojta till om ni vill ha tips på stammis-ställen i New York.

20110719-094254.jpg

frilansfrida

One Comment

  1. Jag håller med dig, Frida. Alla borde få chansen att resa och utvecklas. Flexibla, inspirerade människor vill jag möta överallt i samhället.

Comments are closed.