Krönika i Kungälvsposten 28 juni 2011

Dolce vita runt lövad stång

Tradition enligt National Encyklopedin: Det mångdimensionella arv som överlämnas från släkte till släkte.
Tradition enligt min familj: Roliga grejer som vi gjort mer än en gång.

Förstå mig rätt, jag menar inte att bagatellisera innebörden av det mångdimensionella arvet, snarare tvärt om. Jag älskar tanken på släkte till släkte, men liksom många andra i min generation så är jag van vid att det går undan. Flexibilitet är som bekant ett ledord för oss som är uppvuxna i klyftan mellan skrivmaskin och internet. Som fick sifferbetyg i skolan enligt mallen att klassens medelbetyg skulle motsvara riksgenomsnittet men som i arbetslivet möttes av individuell lönesättning och survival of the fittest. Vi som på skolresorna fick med oss en kamera laddad med 24 möjliga fotoögonblick, 36 om man hade riktig tur, men som strax efter avslutade högskolestudier kunde börja bild-blogga med mobilen. För oss kan det ibland kännas som en omöjlig uppgift att sålla fram det där med mångdimensionellt arvet i livets strida ström av upplevelser och förändring. Verkligheten är liksom mångdimensionell nog som den är.

Men visst. Vissa traditioner känns ju onekligen viktiga att föra vidare. Som att dansa som små grodor runt en lövad stång. Att knyta blomsterkransar och dricka starksprit mitt på blanka förmiddagen till tonerna av ”När gäddorna leker i vik å vass”. Till exempel. Jag funderar en blixtrande sekund på varför jag så gärna vill att Stora H och Lilla V skall dansa med i ”Räven Raskar” där på ängen på Käringön där vi firar varje år. Mina breda träklackar sjunker ner i det upptrampade gräset och jag sjunger och dansar för allt vad jag är värd. Varken Stora H eller Lilla V ser särskilt roade ut. Vi sätter oss på bergssluttningen och lyssnar i stället. ”Så göra vi när tvättar våra kläder” avlöser ”kråkan som slank i diket” men killarna är fortfarande inte speciellt imponerade.

Men så händer det. Knut Agnred stämmer upp i den sång som årligen sjungs vid just Käringöns midsommarfirande. After Darks version av ”La dolce Vita”. Med tillhörande, för församlingen välkända, rörelser och allt. Och Stora H, han är inte sen att hänga med. Det här känner han igen. Det här har han dansat förut där på klipporna vid midsommarstången på Käringön. ”Jag vill bada i champagne min vän på resan genom gryningen…” sjunger han leende och gör simtag med armarna precis som de överförfriskade medelålders männen bredvid. Och jag känner att jo men visst, det är viktigt för mig att hoppa som små grodor och raska över isen med mina barn precis som jag gjorde när jag var liten, att föra det arvet vidare. Men jag är också hjärtans gärna öppen i sinnet att låta dem hitta nya mångdimensionella arv. Som vi kan föra vidare tillsammans. År efter år.

 

Untitled from frida zetterström on Vimeo.

20110628-160745.jpg

frilansfrida

2 Comments

  1. Du skriver sååå bra, de krönikor jag läst hittills är så på-pricken, så välformulerade och tänkvärda. Och du funderar kring så oväntade saker – high five Frida!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *