Lång, smal och ljus

blommor

Dagens krönika i Kungälvs Posten:

Jag känner det direkt när jag får grepp om den. Lång, smal och ljus. ”Den här kommer ge med sig lätt”, tänker jag. Precis lagom försiktigt drar jag långsamt, långsamt snett uppåt och den långa smala ljusa släpper mycket riktigt centimeter efter centimeter från sitt skyddade gömställe i den mörka myllan. Jag fylls med tillfredställelse. I stunden förtränger jag att resten av myllan är fullkomligt översållad med likadana långa, smala, ljusa som tillsammans bildar ett virre-varr av näringsutsugande blomster-dödare. Jag drar och jag drar och jag känner förtjust att flera sidospår åker med av bara farten. Denna ogräsrot har gjort sitt i min trädgård.

Trots att jag mycket väl vet att det i det närmaste är omöjligt att utrota Kirskål från en trädgård där den hunnit etablera sig, känner jag segerns sötma. Jag skall vinna ogräs-kriget tänker jag fokuserat där jag, i obekväm ställning med leriga trädgårdshandskar och värkande rygg, försiktigt drar och drar och drar i den långa, ljusa roten. Om det så är det sista jag gör tänker jag. Just nu är det mer det enda jag gör. I alla fall i min trädgård.

För några dagar sedan hade jag ett smärre frustrations-utbrott över den trädgårds-misär jag ansåg mig lev i. ”Det är inte fint någonstans. Barnen får härja fritt överallt och jag hinner inte fixa någonting någonsin.” var kontentan av min ilska. Att det fortfarande bara stod april i almanackan, och att inte ens de små musöronen visat sin spröda grönska än, vägde jag inte in i bedömningen av min trädgårdssituation. Lösningen blev istället en, icke särskilt väl utvald, plätt jord som fick smaka min sammanlagda frustration och mitt totala ogärs-hat. Som jag rensade. Och flyttade perenner. Och luckrade vinterkletig jord. Och rensade igen. Sen tog jag bilen till Rödbo plantskola och gick fullkomligt loss bland färgglada penséer och ljuvliga anemoner. Jag investerade i bästa tänkbara planteringsjord och väl hemma igen skapade jag små konstverk i zinkkrukor som jag ställde på trappan. Sen fortsatte jag rensa.

Det har blivit något nästan meditativt över att rensa ogräs för mig. Kanske är det för att det faktiskt gör skillnad. För att jag kan se ett resultat, en förändring. Kanske ligger det djupare än så. Det enda jag är säker på är att jag älskar känslan när den långa, ljusa roten ger med sig och lossnar från myllan.

Denna nyvunna, i det närmaste extrema, passion för att rensa ogräs, i kombination med strålande solsken, friheten med ett hemmakontor och att dessutom vara min egen chef gör mig dessvärre oerhört oproduktiv när det kommer till jobb. Jag kan bara inte förmå mig sitta några längre stunder framför datorn och skriv när jag vet hur det växer utanför. Jag måste stoppa Kriskålen.

frilansfrida

2 Comments

  1. Åhh jag vet PRECIS!!! Det är det samma för mig, fram till midsommar nån gång när ogräset trots all rensning vuxit mig över huvudet och jag ger upp… Men i år ska det bli ändring på det… typ kanske.. Underbar krönika! Du e så bra!
    Kram!

  2. Tack Lisa! Japp. Det är nu, veckorna fram till typ midsommar som man fortfarande har gnistan och orken att kriga…!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *