Ticking deadline.

bild[1]

Så där ja. Nu tickar ännu en gång en deadline smärtsamt närmare och som på beställning rinner jobb-lusten till. Hur är jag skapt egentligen?! Först när det mörknar utanför, när barnen lagt sig och jag har något som liknar en kniv mot presterar-strupen kommer jag igång med det som kräver mest kreativitet. Just ikväll ligger fokus på morgondagens inspelning av krönika med samma namn som den här bloggen. Fridas Finger i Luften. Den sänds på Sveriges Radio Göteborg på måndag mellan 9.30 och 10.00 i programmet radiohuset. Gamla alster i samma serie kan du lyssna på HÄR om du vill.



Just i kväll bidrar fantastiska Caroline af Ugglas med musiken och Sköna Hems nya Country magasin med skönheten. Allt för att höja kreativitetsnivån ytterligare.

liiiite vatten över huvudet kanske?

Bild 2011-04-27 kl. 14.09

Sitter och jobbar i mitt fina kalla källarkontor och fick just ett mejl med ett första utkast till manusunderlag inför ett stort konferenciersuppdrag som jag förhoppningsvis har i höst. (Vi har inte helt och fullt kommit överens om arvodet ännu därav förhoppningsvis…)

 

 

My god vad omfattande.
Hur i  hela världen skall jag lyckas med detta?

Men men.
Lite vatten över huvudet har väl aldrig skadat den som redan kan simma antar jag?

Lång, smal och ljus

blommor

Dagens krönika i Kungälvs Posten:

Jag känner det direkt när jag får grepp om den. Lång, smal och ljus. ”Den här kommer ge med sig lätt”, tänker jag. Precis lagom försiktigt drar jag långsamt, långsamt snett uppåt och den långa smala ljusa släpper mycket riktigt centimeter efter centimeter från sitt skyddade gömställe i den mörka myllan. Jag fylls med tillfredställelse. I stunden förtränger jag att resten av myllan är fullkomligt översållad med likadana långa, smala, ljusa som tillsammans bildar ett virre-varr av näringsutsugande blomster-dödare. Jag drar och jag drar och jag känner förtjust att flera sidospår åker med av bara farten. Denna ogräsrot har gjort sitt i min trädgård.

Trots att jag mycket väl vet att det i det närmaste är omöjligt att utrota Kirskål från en trädgård där den hunnit etablera sig, känner jag segerns sötma. Jag skall vinna ogräs-kriget tänker jag fokuserat där jag, i obekväm ställning med leriga trädgårdshandskar och värkande rygg, försiktigt drar och drar och drar i den långa, ljusa roten. Om det så är det sista jag gör tänker jag. Just nu är det mer det enda jag gör. I alla fall i min trädgård.

För några dagar sedan hade jag ett smärre frustrations-utbrott över den trädgårds-misär jag ansåg mig lev i. ”Det är inte fint någonstans. Barnen får härja fritt överallt och jag hinner inte fixa någonting någonsin.” var kontentan av min ilska. Att det fortfarande bara stod april i almanackan, och att inte ens de små musöronen visat sin spröda grönska än, vägde jag inte in i bedömningen av min trädgårdssituation. Lösningen blev istället en, icke särskilt väl utvald, plätt jord som fick smaka min sammanlagda frustration och mitt totala ogärs-hat. Som jag rensade. Och flyttade perenner. Och luckrade vinterkletig jord. Och rensade igen. Sen tog jag bilen till Rödbo plantskola och gick fullkomligt loss bland färgglada penséer och ljuvliga anemoner. Jag investerade i bästa tänkbara planteringsjord och väl hemma igen skapade jag små konstverk i zinkkrukor som jag ställde på trappan. Sen fortsatte jag rensa.

Det har blivit något nästan meditativt över att rensa ogräs för mig. Kanske är det för att det faktiskt gör skillnad. För att jag kan se ett resultat, en förändring. Kanske ligger det djupare än så. Det enda jag är säker på är att jag älskar känslan när den långa, ljusa roten ger med sig och lossnar från myllan.

Denna nyvunna, i det närmaste extrema, passion för att rensa ogräs, i kombination med strålande solsken, friheten med ett hemmakontor och att dessutom vara min egen chef gör mig dessvärre oerhört oproduktiv när det kommer till jobb. Jag kan bara inte förmå mig sitta några längre stunder framför datorn och skriv när jag vet hur det växer utanför. Jag måste stoppa Kriskålen.

on the bike again

IMG_3105

Jag måste ha tidernas coolaste svärföräldrar.

 

 

 

 

 

 

 

 

Efter ett par år utan vespa känner Bert o Kerstin, 82 och 74 år, att det är läge att börja åka igen. Så nu ger de sig ut på vägarna.
Observera att svärmor har kvar sin orginal-hjälm. Med tillhörande glasögon.

Trädgårdsgöra är ingen lek

IMG_3099

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag inser att all den här ledighet i kombination med strålande solsken gör att min blogg blir allt mer lik en trädgårdsblogg.
Det är inte riktigt meningen.
En finfin trädgårdsblogg hittar du istället HÄR.

Jag är bara omåttligt stolt över att jag grävt upp så mycket av min hemska gräsmatta för att så nytt gräs.
Fortsättning följer….

Glad Påsk!

Nu drar hela lilla familjen på påskmys. Först Käringön och sen Timmervik. Vi är laddade med godis, lammrack, Rose. Och vantar. Om man heter Viggo. Då har man nämligen alltid vantar.


Som vi har påskpyntat Hugo o jag!